Socialdemokraterna pratar ofta om svaga grupper. Där visar de tydligt sin människosyn. Den bygger på kollektivismen som buntar ihop människor i grupper och tillskriver dem homogena egenskaper. Inte så olikt det Indiska kastsystemet. Har man en gång stämplats som svag, är det svårt att tvätta bort den stämpeln speciellt om man har hamnat i en grupp med andra som tillskrivits samma egenskaper. Individens särart suddas då ut. Så har det exempelvis varit  i Sveriges segregerade bostadsområden där initiativrika människor förvandlas till passiviserade klienter inom socialtjänsten där de lätt fastnar.

Jag tror istället att alla människor är unika individer som har resurser att forma sina liv efter sina önskemål om de ges möjligheter till det. Jag har i mitt arbete som socialsekreterare och kurator under mer än 20 års tid träffat människor med svåra psykosociala problem. Jag har många gånger förvånats över hur de egentligen orkat överleva. Samtidigt har jag sett en enorm kraft att vilja leva och ordna upp sitt liv.    

Det finns inga svaga människor i sig. Men alla kan vi hamna i situationer som gör att vi blir nedbrutna och därmed försvagade. Det är då som vi behöver familjens och vänners stöd för att orka resa oss. Men det kanske inte räcker. Då ska vi ovillkorligen kunna lita på att samhället, det gemensamma, ställer upp och ger oss det stöd som vi just då behöver.